Jag är Döden.

Idag fick vi veta att en av våra elever brunnit inne.
Jag hade henne bara en gång i veckan i grammatik, men hon var en av de där personerna som är glad och pratar en massa och man minns dem... de är helt enkelt så LEVANDE.

Och så slutar de vara det.

Det var mycket jobbigare än vad jag hade trott att höra om det. Inte minst för att jag inom några veckor måste säga hejdå till Casper som varit levande sen jag var ungefär 11 år gammal. Han är numera blind och döv och stel i hela kroppen, så jag hade ju förberett mig mentalt på det ganska länge, men det är inte särdeles underhållande ändå.

Jag är visst i den där åldern nu, där folk dör.
Kan ni sluta med det.