Lugn i stormen!

Jag befinner mig i ett ganska ordnat kaos just för tillfället.
Jag missade givetvis på tentan för sista gången och mailade ett ledset brev till studievägledaren, som genast ordnade så att jag fick dispens, och får skriva provet en gång till i januari. Det är definitivt sista chansen. *suck*
Fick också höra att det i princip inte är nån som klarar översättningen, utom de som är tyskar. Det låter ju som ett rimligt prov, tycker jag. Väldigt bra och rättvisande. *nods*

På tal om rättvisande prov så kastade jag mig med berått mod, i ett sista paniskt försök att få elever att prova provmall på, ut bland ungdomarna på Lava, en liten pysselverkstad vid Kulturhuset i Stockholms centrum som inriktar sig just på ungdomar i ungefär gymnasieålder. Jag lyckades skrapa ihop fyra elever förutom den jag faktiskt redan bestämt tid via mail med, och till min oändliga lättnad sa min handledare att det räckte med 5 elever. Så nu sammanställer jag materialet, och möjligheterna att få den opponerad i januari har drastiskt ökat.
Jag vågar dock inte hoppas på något än, med tanke på hur bra allt annat gått fram tills nu.

I övrigt klädde vi en fin julgran igår, så nu har råttorna något att titta på. Det gamla uttrycket "less is more" fungerar inte ens lite på Simon, så särskilt mycket gran kan man ju inte se under allt pyntet, men det gör ju inte så mycket då det är en plastgran. Likväl barrade den precis lika mycket som en vanlig gran vid monetringen, så tji fick vi.



Till alla bantare som läser min blogg kan jag upplysa om att ett mycket bra sätt att gå ner i vikt är lika delar stress och magsjuka. Jag har gått ner nästan fem kilo på två veckor. Lyckligtvis försvann kilona från rätt ställen, så jag har fortfarande mer likhet med en människa än med en undead.

Kierath
(Johannas undead-karaktär i World of Warcraft)

I övrigt har vi det bra, och åker den 23:e för att fira jul med mina syskon och senare även föräldrar. Innan dess ska vi köpa de julklappar vi ännu saknar. Jag kommer troligen gå ner ytterligare några kilon i den processen.

Nu ska vi gå och handla.

Urk.

Jaha, nu har jag varit och gett mig på sista försöket på min tyskatenta. Om jag kunde begripa varför de ska envisas med att ha med en översättningstenta, det är ju rena medeltiden!
Nåväl, det kändes väl inte helt värdelöst, men det är säkrast att inte spekulera i saken.

Jag har i en vecka försökt få tag på skolor att utföra mitt examensarbetesprov på, men ingen tycker om mig. Jag skriver alltså om provkonstruktion om nån missat det, och skall testa en provmall på en klass elever innan jag kan bli klar och sen opponeras på i januari. Men det är svårt att bli klar utan en skola att prova den på.

Nåväl.

Det var det senaste på Yammafronten.

Om ni undrar...

...varför jag inte skriver nåt är det för att jag är upptagen med att skriva uppsats, hemtenta, jobba samt oroa mig inför julen.

Jag hinner inte med så mycket annat nu för tiden.

I måndags sa en av mina elever att han såg fram emot att komma på min nästa lektion. Det gjorde min vecka!

Två dagar på jobbet

I måndags och tisdags jobbade jag för första gången som SFI-lärare.
Det var... fantastiskt!

Det var jätteroligt, jag fick beröm efteråt både av skolchefen och eleverna, och jag hade själv väldigt trevligt under lektionen.
Jag trodde att det skulle sitta idel araber i bänkarna, får jag ju erkänna, men min senaste klass bestod av:

1 amerikan (mörkhyad med dreads, ca 50 år, mycket rolig)
2 (eller tre) engelsmän (runt 25-30 år)
1 kamerunare (det såg mörkt ut på hans bänk)
1 est (det var ballt, haa haa)
1 spanjor
1 italienare
1 mexikanare (hon såg inte ut som en ring i en större ring om man såg henne uppifrån)

Salig blandning alltså.
Vi hade jätteroligt allihop, särskilt när amerikanaren tyckte att nån han läste om i boken var ett "latben" (lazy bone), och jag kände mig nödgad att lära ut ordet "latmask". En av engelsmännen sa genast att han skulle hem och säga det till sin fru.

Jag kommer stortrivas på jobbet, det är jag övertygad om. Jag hoppas bara att det inte blir för mycket med studier samtidigt.

Jag har jobbat hysteriskt hårt den senaste tiden, faktiskt, både med uppsats och hemtentor. Men det börjar se okej ut.

...

...och mamma var inte sen att ringa syskonskaran och berätta det, sekunden efter att jag lagt på. Inte ens sina egna nyheter får man berätta ifred. Jag får ringa henne sist nästa gång jag har något att berätta.

...jag är för övrigt fortfarande väldigt glad. Simon kommer snart hem och vi ska fira det hela med god mat och chokladpudding!

Jobb

Jaha, så lätt det kan vara ibland.

Igår ringde jag och pratade med skolchefen, idag fick jag jobbet. Jag kan börja på en gång som SFI-lärare på Solna vuxengymnasium. Och jag fick lönen jag begärde! Kan det gå smidigare?

Förmodligen kommer jag jobba nån gång i veckan fram till jul, och sen blir det heltid.

Just nu svävar jag på små moln!

Lögn och bedrägeri

Första gången jag svarade på en fånig enkät var inte alls den förra. Jag tänkte mig den senaste gången, av nån anledning. Men jag måste tillstå att den var en av de fånigaste. Jag är bara så rysligt snäll att jag gör min svåger till lags.

Utmanande.

Upenbarligen tror folk att jag har all tid i världen. *ser sig omkring i det ensamma hemmet och hör klockan ticka* Okej då. Jag har väl all tid i världen då.
Jag har fått en så kallad utmaning, att skriva lite fåniga saker om mig själv som alla människor blankt struntar i. Min hämnd blir att få Katja att göra den.
Carl-Henrik är den skyldige som skickat utmaningen till mig.

Första gången jag…

… åt tacos var förmodligen i sena tonår om ens det. Det motsvarade så att säga inte söndagssteken hemma på Orust.

… körde bil så var jag runt fem år gammal, och jag fick sitta i pappas knä och styra den sista biten in till huset. Efter det var jag mycket förtjust i bilar och överöste pappa med frågor om bilar, och jag fick även växla åt honom när vi var ute på vägarna. Så om man kombinerar styrandet och växlandet så var jag väldigt ung. Första gången jag körde själv var jag dock 16 och hade fått körlektioner i födelsedagspresent. Jag höll på att göra in i en stenmur.

… sov i tält ... Vilka frågor. Inte vet jag! Jag var nog liten i alla fall, eftersom det är hurtbullefasoner utan dess like från mina föräldrar.

… drack alkohol ... jag har aaaldrig... okej då. Jag vet inte. Provade starköl nån gång i trettonårsåldern, och starksprit kanske runt sexton. Eftersom jag då inte tyckte om någotdera så låg jag lite lågt på den punkten, och upptäckte vin när jag var runt sjutton-arton kanske.

… fick ett jobb var väl sommarjobbet på kyrkogården på Orust. Klippa gräs och vattna blommor. Jag hade ingen walkman då, så jag gick och nynnade på Povel Ramelsånger, minns jag. Tråkigt var det i alla fall.

… stod på en scen var troligen i skolan i ung ålder. Jag spelade mycket teater på den tiden.

… svimmade var i sjuttonårsåldern. På den tiden var mensvärk inte att leka med!

… svarade på en fånig enkät var några sekunder sedan. Don't ever make me do this again. I alla fall inte med såhär fåniga frågor.

Katja, du får vin om du svarar. Detta är inte ett kedjebrev, du ska bara skicka det vidare för skojs skull *annarskommerdinaakvariefiskarbliförkylda* utan några hakar *skickamigdittbankkontonummer* eller andra lurigheter *meddelandetinnehållerfjortontrojanskahästar*.

I afton snö.

...det lät rätt bra som titel. Fast sanningen är nog att det inte kommer finnas någon kvar i afton. Men just nu snöar det i alla fall, riktigt mycket också. Man kanske skulle byta däck nån gång inom en snar framtid så man slipper slira, kastas uppochned in i tretton mötande bilar och dö en förfärlig död. Det vore så onödigt, på något vis.

Igår hade vi speldag som avslutades med en trevlig fest. En och annan fotosession blev det, om man tittar in på Katjas blogg ser man en fin illustrering av hur flickor brukar se ut på foton efter en fest. Jag blev även fotad i några äkta fjortisposer, ni vet de där klassiska som alla småtjejer tror gör dem söta och dessutom ger åskådaren en fin inblick i urringningen. Det vill säga, de håller kameran ovanför sig och tittar upp med stora ögon och lätt särade läppar med ett något förvånat, alternativt oskyldigt, uttryck. Sanningen är att de ser fullkomligt korkade ut, och dessutom väldigt billiga. Men det har vi inte hjärta att berätta för dem.

Den manliga motsvarigheten är grodperspektivet. Mannen blir fotad nerifrån och han står med armarna i kors och tittar bistert in i kameran. Han tror att det får honom att se mäktig och maskulin ut. Är han rakad får det honom att se ut som en gängmedlem från Hell's Devils Mutilation Club (ja, det hittade jag just på). Korthåriga män ser mest fåniga ut, eftersom kort hår inte får dig att se särskilt mäktig ut, utan mer hundvalpssnäll. Är man långhårig kan man dock komma undan med en sådan pose. Alla andra bör hålla sig till det traditionella festfotot, ett lätt fåraktigt leende och ett V-tecken eller tummen upp till kameran.

Det var dagens reflektioner över snö och foton.

Oj oj oj oj...

...idag la jag handpenningen på en brudklänning.

Den var jättevacker.


...Plötsligt känns allting så väldigt verkligt. Jag skall bli en gift och ärbar kvinna. Det är ju nästan läskigt. Jag vet inte riktigt hur man gör.

Molander. Det är ju inte så dumt. Fru Molander.

- Nejmen fru Molander, si goddag, det var inte igår!
- God dag! Är äpplena fina?
- Mycket fina skall frun se. Tre kilo som vanligt?
- Ja tack, det blir äppelpaj till barnen ikväll.
- Tjugofem kronor då, fru Molander. Adjö adjö!


...I can get used to it.

Nya lägenheten

Nu har vi det så fint, så fint.
...med modifikation alltså.

För det står ju fortfarande bråte lite överallt, vi har inte fått upp taklampan (eftersom uttaget sitter fel i rummet, så vi måste borra i betongtaket, och vi tänkte fråga husvärden först om han kanske kunde göra det) och vi har inte sorterat ut alla ton CD-skivor som (mestadels) Simon samlat på sig under sig punkartid. Som sig bör var han inte speciellt noggrann med deras skötsel då heller, så det är mest olika delar av CD-fodral och booklets som ligger huller om buller i en kasse. Vi saknar också en hel del skivor som förmodligen ligger undangömda eller hemma hos nån annan.

...men vi har fått fina stolar till bordet nu, och råttorna är glada råttor. Såhär fint har vi fått det nu!

Nya bordet med fina stolarna!



Råttboet.

Diger...

...och Döden.

Vi har räknat ut att vi kan ha en middag för 19 personer hemma nu, med alla stolar vi har. Sex till varje matbord, tre datorstolar (en bör dock inte få vistas inomhus längre), två klappstolar och två extrastolar. Sen har vi också tre balkongstolar, så vi skulle kunna kasta ut tre gäster dit också. Plus våra två soffor. Om nån vill ha en galamiddag eller två så kan man boka in sig hos oss.

*jättesuck*

Jag skall idag städa, boka tvättid, skriva uppsats och arbeta på grupparbetet. Egentligen är det inte särskilt mycket, och jag borde inte ha några större problem med det... bortsett från det där med att jag aldrig orkar komma igång. Särskilt inte tidigt på morgonen. Efter att ha hinkat i mig en kanna te brukar det gå bättre att komma igång, men just nu sitter jag här i luddiga, randiga strumpor och en alldeles för mjuk och gosig morgonrock från Göksäter på Tjörn och har bara hunnit få i mig tre koppar te. Man kan ju inte begära att jag skall kunna sätta igång under såna premisser.

Vi har köpt ett mycket vackert gammalt ekbord till vardagsrummet, och har ägnat halva veckan åt att möblera om. Det började i liten skala, men stegrade enormt de sista dagarna.
Vår ursprungliga plan (för att slippa flytta så mycket möbler) var att ställa en av sofforna i datorrummet, flytta en av bokhyllorna till annan plats i vardagsrummet och ställa råttburen där, så buren slipper stå på ett i övrigt ganska otympligt bord. Bordet skulle vi istället montera ner och skyffla in bland bråten i förrådet och glömma bort det fullständigt. Det nya fina bordet skulle stå där soffan stått.

När vi fått ut soffan i arbetsrummet och tömt hela bokhyllan på böcker och fått iväg det till hörnet och ställt råttburen på det... ja, då insåg vi hur kul råttorna hade när de klättrade omkring bland de tomma hyllorna. Vi hade helt enkelt inte hjärta att stänga in dem och mura in dem i böcker igen. Så råttorna fick en egen möbel.
Jaha, var skall böckerna vara då?
Efter en del funderingar hittade vi ett skåp i hallen som vi förträngt. Där fick spelen som nu tog upp en annan av bokhyllorna i vardagsrummet plats.
Vi flyttade ut alla spelen, fyllde den nya tomma platsen med böcker, och voilá, en massa bråte ur vägen och två glada råttor.
Sen lämnade vi det gamla bordet stående mitt i rummet och gick och spelade datorspel.

Igår tog vi nya tag och kom på att det var besvärligt att montera ner bordet, så istället bestämde vi att ställa ut det som det var i förrådet. Det innebar att vi var tvungna att flytta all annan bråte ur förrådet för att över huvud taget få in det. Det bör sägas att både klädkammaren och det yttre förrådet var fullkomligt belamrat av saker som vi inte ens packat upp efter flytten. Om det inte syns så finns det inte.

Sagt och gjort, vi började flytta ut saker (det blev så fullt i trapphuset att vår granne som kom ut förfärat frågade om vi skulle flytta igen), och när vi ändå var i tagen började vi sortera och packa upp saker för att göra mer plats. Vi hittade en massa saker vi glömt att vi hade (både sånt vi ville ha inne och sånt vi ville glömma att vi nånsin skaffat). Efter ett långt tag var det tillräckligt tomt för att få in bordet, och det gamla skåpet som stått där flyttade vi in och gjorde om till provisorisk skohylla i klädkammaren. Nu ligger inte våra ton skor huller om buller i en kartong längre, det kan ju vara ett nytt, spännande koncept.

Efter några timmars sorterande, städande, plockande och slängande av sopor så blev resultatet tre tomma kartonger i hallen och ett fantastiskt rent och välordnat förråd, och en mycket rymligare klädkammare. Vi är mycket stolta över oss själva, och snart får Myrorna lite fler kläder att förmodligen göra sig av med eftersom de säkert inte går att sälja.

Nästa projekt blir ett litet soffbord i arbetsrummet, stolar till det fina bordet, en takfläkt i sovrummet, en finare skohylla i klädkammaren och ... ja, kanske lite avklarat skolarbete.

Helgäventyr

Helgen var lite hektisk. Skönt att Simon tagit ledigt en vecka så vi hinner med att leva lite!
På fredagen kom Simon susande hem från jobbet och det blev en timmes hektiskt städande och donande innan Simons föräldrar kom och firade hans födelsedag lite i efterskott (han fyllde den 21:e). Han fick lite olika trevliga presenter, finast var nästan blomman som Hanna (Simons brorsdotter) valt ut.

Morgonen därpå åkte vi vid halv tio från Stockholm, hela vägen nästan utan uppehåll, till Lilla Askerön på Tjörn. Där hälsade vi på min syster och svåger och hinkvis med barn (tre). Vi var på höstmaskerad (bilder finns om man kikar på systerns blogg) med temat musik, och Simon blev råddare (eller ljudtekniker, eller nån blandning däremellan) med en tuggummiprilla och en låda med PA-grejer, och jag var punkare, iklädd lite av Simons gamla doningar. Han har varit ett riktigt drägg, I tell you.
Mycket god mat och trevligt sällskap, även om jag nästintill däckade klockan tio och fick gå och lägga mig i förtid. Simon går i god för att det fortsatte vara roligt ända till klockan ett.

Dagen därpå tog vi det lite lugnt, åkte in till fastlandets storstad, Stenungsund (10.000 invånare), och hittade billiga skor och, till vår fascination, en lampa till fönstret i vardagsrummet. Det är tydligen inte på mode med hängande fönsterlampor längre, för vi har inte hittat dem nån annanstans. Nu när vi kommit hem ångrar vi att vi inte köpte två. Kan Jemima och Carl-Henrik köpa med sig en när vi ses nästa gång?

Måndagen spenderade vi med Jemima och två barn på Göksäter på Orust, en minivariant av GeKås i Ullared. Vi storhandlade och fick med oss en mängd saker vi behövde, bland annat julpynt som vi insett att man som äkta Svenssonfamilj måste ha minst en låda av. Nu saknar vi bara granen, och kan inte bestämma oss för om vi skall vara lata och ha plastgran, eller om det ska lukta jul och barra med en riktig gran.
Efter Göksäter åt vi god lunch, och sen åkte vi hem till Stockholm igen, med ideliga pauser på grund av toalettbehov, matpaus och lyktstrul (det var jag som strulade, jag kunde inte det där med att tända lyktor, tydligen).

Idag har vi varit på Ikea och handlat upp en massa presentpengar, och ätit en storslagen middag för endast 40 kronor, eftersom vi fått en presentcheck på mat på Ikea också. Vi har nu faktiskt lyckats möblera hela hemmet precis som tanken var då vi flyttade in (eller ja, vi ha i alla fall lådorna innanför dörren, de kanske inte har kommit upp riktigt än, då).

Nu är vi hemma, och jag sitter här och låtsas vara inbegripen i nåt mycket viktigt medan Simon bygger Ikeamöbler. Jag har hört att det kan skada förhållandet om man bygger dem tillsammans, så tekniskt sett är jag bara rädd om vår framtid.

Resten av veckan ska vi spendera med att gå och se Onkel Vanja på Dramaten, och eventuellt våga oss på att köpa en projektor eftersom den var så förtvivlat billig.
Ciao!

Hö hö hö.

Min vän Tore (känd från TV! Jag är kompis till en kändis! Vill ni ha min autograf?) hade en fantastiskt kul kommentar på MSN idag.

"Motsatsen till stridspitt... är det civilstånd?"

Bara i Stockholm...

...kan man höra på radion att det går nakna kvinnor i blommiga hattar och systemetpåsar på motorvägen.

Jag fick veta det av Marie, i och med att följande sms-dialog utspann sig:

Marie: Hörde precis på radion att det gick en naken tjej med blommig hatt, rullator och systemetpåse på motorvägen. Vill du att jag ska hämta dig?

Jag: Haha, nej, det är ok. Ska bara hem med spriten.

Marie: Okej, då vet jag! Ta det lugnt bara, och ta gärna bussen nästa gång...!

Jag: Men... de sa ju att motorvägen gick snabbast!


Det är alltid lika spännande att bo här.
Nu ska jag köpa en present till Simon.

Dagen efter

Jag har nu fått det fullkomligt bekräftat att jag inte längre tål alkohol. Två glas vin räckte för att göra mig alldeles för glad, då började jag dricka folköl. Men det var för sent. Idag mådde jag inte speciellt bra, fast efter ett äpple, te och lite huvudvärkstablett kändes det mycket bättre.

Vi firade Simons födelsedag igår, eftersom vi ska till Jemima och Carl-Henrik nästa helg som egentligen passar bättre att fira på. Men på detta sätt blir han firad flera gånger om, och det är ju roligt.

Vi började gårdagens fest med att spela Cybertown (som Laserdome för de som inte vet), det var roligt. Jag blev 7:a av 30 spelare. Det var dock bara Simon, Slemm, Daniel och jag som kände varann. Men det gick bra att döda folk ändå.

Sen åkte vi hem till Husby, då kom det högvis med folk till. Mycket roligt var det!
Idag tog vi det lugnt av förklarliga skäl, och imorgon ska vi träffa Simons föräldrar som kommer hit och äter lunch.

På måndag ska jag gå och köpa en present till Simon. Men jag tänker inte berätta vad det är. He he.

År av diskussion är över!

It's over! It's finally over!
Och det bästa av allt - jag hade rätt. Jag menar, inte för att det är sällsynt på nåt sätt. Att jag har rätt. Men ändå. Jag måste nu gloata över detta i evigheter och mer därtill.

Men gamen i Robin Hood säger "Hon är SÄKRAD gamla Bettan".

Beviset är den engelska översättningen. Script finns på sidan http://www.script-o-rama.com/movie_scripts/r/robin-hood-script-transcript-disney.html och citatet som följer: "Don't you worry none, Sheriff. The safety's on Old Betsy."

INTE "säker". SVT har fel. Alla (utom söstra mi som alltid vetat liksom jag) jag diskuterat med om saken har haft FEL.
Bettan är säkrad.

Och så är min plats i himmelriket.

And the truth shall set you free!

Illa, illa, fett med illa.

Jag och Simon har varit sjuka ett par dagar nu, det är lite tråkigt. Jag har varit febrig och hängig, och Simon har hostat och stapplat omkring.
Så det har inte blivit mycket städat, inte mycket skrivet, och inte mycket gjort över huvud taget. Imorgon är det föreläsning, tänkte fråga om det eventuellt är så att man skall göra nåt den här kursen. De kanske eventuellt tycker det.

På fredag åker vi till Tjörn och träffar en hel hög släktingar, vi firar min systerson Adams födelsedag. Vi kommer då att åka hem med en bil som vi fått låna. Idag kom vi på att vi kanske skulle ha nånstans att ställa den också. Aja. Det fixar vi imorgon.

Är lite för trött och seg för att fortsätta nu. Det värsta med att vara sjuk är att ens dygnsrytm inte riktigt fungerar som den ska efter ett tag.

Tjohej!

...tänkte jag när jag blev uppsläpad vid sextiden för att Simon ville börja lite tidigare.
Idag, tänkte jag, idag ska jag skriva uppsats hela dagen, och vara jätteduktig.

Det var vid sex-tiden i morse alltså. Så bra gick det. Jag ska börja SNART.
Tänkte försöka skriva nåt slags syfte, och kanske eventuellt nån form av försök till bakgrund.
För de som inte vet så ska jag skriva om hur man tillverkar ett prov för att det ska bli så rättvisande och rättvist som möjligt.

Idag skulle jag också ringa universitetet och fråga varför mitt campuskort inte kommit än, och om de kunde tänka sig att ändra min adress så att posten slutade komma till Mariatorget.
Killen tyckte att jovars, kan ändra adressen, men kortet har vi skickat. Jahaja, sa jag, då är det nog så att det kommer ta tre evigheter innan posten lyckas eftersända det. Och killen sa att jo, så är det nog, och det tar ett tag att få det tryckt också, så det tar lite tid.
Grejt, tänkte jag. Om jag ska träna för studentrabatt måste jag visa ett kort som är för DE HÄR terminen, det duger visst inte med ett som är från förra, men som faktiskt inte GÅTT UT än. Så då kan jag inte träna på evigheter!

Tänkte jag.
Och sen hörde jag ett stort brev dimpa ner i brevlådan, och tadaa - campuskortet. Så fånig man kan känna sig.

Jag provade, på tal om träning, bodyjam i tisdags. Det var ganska roligt, men det är en jäkla skitmusik folk lyssnar på nu för tiden! Jag ska nog gå över till aerobics istället. Tjejen som höll bodyjam var inte så värst bra heller, hon förutsatte att alla kunde göra precis som hon tänkt sig på två försök.
Men jobbigt var det i alla fall, så det fyllde sitt syfte.
Sen dess har jag för övrigt haft oändliga ryggsmärtor.
Aerobics it is.

Fotobevis

God morgon!

Jag har en hel del bevis till allmänheten idag.
Första beviset - notera klockslaget. När jag skriver detta (ordet "detta" alltså) är klockan 08.49. Det ni! Jag går faktiskt upp runt sju varje morgon på vardagarna.
Jag skulle vilja säga att det är för att jag glad och pigg inte kan sova mer utan måste vara uppe och ta del av dagen... men det är faktiskt Simons fel. Jag går upp för att äta frukost med honom. Men ändå!

Bevis nummer två. Det finns skog i Stockholm! På fotot bredvid kan ni se detta fenomen. Det är taget i Kista, inte så långt från där vi bor. Och bevis nummer tre inryms i detta foto också, nämligen att jag fortfarande lever och har hälsan, OCH inte blundar på foto.

Något jag dock inte har fotobevis på är de vackra ringarna som Simon och jag köpte igår. Våra gamla förlovningsringar har blivit repiga eftersom de var av silver, så vi slog på stort och köpte ringar i guld och vitguld. Vi kan hämta dem på fredag, graverade och klara!
Det var en väldigt trevlig tjej i butiken som hjälpte mig, och världen är liten, hon är uppvuxen på samma ställe som Simon, i Tullinge. Så han misstänkte att han borde känna igen henne, eftersom de troligen gick på samma gymnasium, men han är förfärligt dålig på ansikten så han var inte säker.

Nu ska jag, hör och häpna, faktiskt försöka plugga lite.

Boxning

Idag har jag varit och boxats med Simon.

Jag undrar vad jag nånsin gjort honom för ont! Jag har sår på händerna och mina armar och ben är fullständigt ur funktion. Och då kunde man kanske tro att det beror på att jag är lite otränad och det var ganska svettigt att stå där och slå och sparka.
Men nej!
Mina sår och smärtor kommer från när JAG höll i mittsen (de där kuddarna den andre skall slå på) och Simon gick lös på mig! Jag måste vara en hemsk fästmö.

Killen som ledde oss (som mest sa "kom igen älskling, min mormor slår snabbare, och hon är död" och "yalla yalla" och liknande uppmuntringar till alla och envar) tyckte att "om han slår för hårt så får han igen sen". Mm, stor tröst då.

Fast jag vågar mig nog tillbaka, det var rätt roligt ändå. Fast jag ska linda in alla armar och fingrar (och klippa naglarna! Boxas inte i långa naglar, barn! Minst lika farligt som att springa med saxar.) och så ska jag hoppa en halvmeter bakåt varje gång Simon slår. Då kanske jag håller ett tag till.

Uppdatering

Det visade sig att jag nästintill plagierat min egen svåger med mitt förra namn på bloggen. Så nu hittade jag på nåt som ingen vettig människa nånsin skulle kalla sin blogg, för att vara på säkra sidan.

Faktum är att jag bara känner till en enda Allan. Förutom Allan i Dalen. Och ingen av dem älskar mig nog något sådär vansinnigt. Fast man vet ju aldrig.

Men det gör inget, för det var lite vitsigt, och lite galet, och lite sött. Och alla tre av dessa beskrivningar tycker jag passar rätt bra in på mig.

Första inlägget om Yamma

Jahaja, så ska man börja blogga också.
Jag känner att jag är lite sen med allt sånt här.
Jag började aldrig med Lunarstorm eller Skunk, som var så himla poppis när jag gick i gymnasiet. Vad hände förresten med Skunk? Och använder folk Lunarstorm? Jag är hopplöst ouppdaterad.

Efter ett tag gav jag upp och skaffade Helgonkonto istället. Som nån kul video jag såg på nätet beskrev det: Likadant som Lunarstorm, fast med grå bakgrund.
För oss lite alternativare människor, sa de. Ja, det höll väl några veckor innan lunarstormarna stormade in. Det blev ett himla liv på gotharna och punkarna och rockersarna som tyckte att det var förfärligt att man släppte in vilket pack som helst. Och vi skall inte tala om hur ledsna emosarna blev.

Varför är jag så alternativ då?
Jag lyssnar visserligen fortfarande på hårdrock (och synth och punk numera), men folk tycker ändå att jag är ganska normal. Det är för att de inte vet om mina innersta drifter.
Förstår ni hur jobbigt det är att tråna efter det som alla andra tycker är fulast och äckligast i alla filmer? Där Jemima (min syster) suckar fascinerat då Legolas slänger med håret blir jag alldeles till mig i trasorna då Uruk-Haierna stormar fram ur skogen och Lurtz sätter pil efter pil i bröstet på den där fula Faramir.
Eller hur det känns att sitta framför World of Warcraft och istället för att skapa sig en söt och finlemmad liten alvflicka så gör man ett stort, långhårigt troll enbart för att kunna sitta och titta på honom när man inte spelar sina andra karaktärer.
Eller hur man sitter på lektionen och skall lyssna på föreläsning, men istället tänker på hur det skulle kännas att bli omhållen av ett skogstroll, och så ritar man ett över hela blocket istället för att anteckna.
Så, nu vet ni hur onormal jag är. Jag passar jättebra på helgon.

Jag tänkte inte alls prata om det här. Jag ville egentligen bara konstatera att jag är lite efter med allt, och allt som oftast så ondgör jag mig över fenomenet ett år eller två innan jag själv skaffar det.

Hur som helst. Den här bloggen är väl kanske lite för familj och vänner som kanske tycker om mig litegrann och vill veta hur jag mår. Jag är ganska ointressant att prata i telefon med, för jag har börjat tycka att det är oändligt tråkigt, så jag säger mest "mm" på saker. Det är synd om mamma som fortfarande försöker få vettiga livstecken ur mig.

Jag mår lite sådär halvdant faktiskt.
Jag var stressad hela förra året utan någon egentlig anledning, orolig och mådde dåligt över allt möjligt, framtiden, dåtiden, nutiden... och de flesta andra tider också, skulle jag tro.
Jag stannade hemma över sommaren, vilket hjälpte litegrann, och jag är lite lugnare nu. Det är fortfarande väldigt besvärligt att ta sig iväg på föreläsning, men det beror nog mest på att det är så förtvivlat tråkigt. Och för att jag fortfarande är rädd att missa min tyskatenta för femte och sista gången i december, vilket skulle resultera i ofullständigt betyg. Jag tror i och för sig att jag skulle kunna bli gymnasielärare ändp, men snyggt är det inte. Och saken blir ju inte bättre av alla människor som säger att "jooo, det klarar du, bara plugga ordentligt." Jo, plugga är ju min starka sida, som bekant.

Hastigt och lustigt skall jag snart bli fru Molander också. Jag var iväg och provade brudklänningar i måndags med Katja. Det var ju lite lagom surrealistiskt. Jag trodde jag skulle börja hyperventilera när jag tog på mig den första klänningen, plötsligt blev det så otroligt verkligt, herregud, gifta sig! Jag! Jag som kastat karlar på hög bakom mig sen jag var 13! Jag måste vara den minst lämpade att gifta sig som existerar. Stackars Simon.
Fast sen kom jag på hur kär jag är i honom. Hur jag flera gånger om dagen bara kan få den där känslan av att allt är rätt. Allt stämmer. Nu är allt bara en resa mot min 87:årsdag då jag säger ett glatt farväl till alla och dör på stubben utan pardon, och tar reda på om mina syskon och föräldrar faktiskt hade rätt.
Då känns det bättre. Och jag hittade den typ av brudklänning som jag vill ha. Den blir nog dyr.

Tjaa. Det var väl ganska lagom för ett första blogginlägg, eller? Ska man ha med nåt mer? Jag får kanske komma på nåt sen.

Jo förresten. "Mitt liv som yngst" - den heter så för att jag känner att jag alltid är yngst i alla sammanhang. Jag är alltid yngst i klassen på uni, de flesta av mina vänner är äldre (utom Katja! Jag klamrar mig fast vid henne!), yngst av syskonen... det är faktiskt mest positivt. Det betyder att jag har en massa tid att göra saker på som andra redan gjort. Och så kan jag göra dem bättre. Haha.