Idag fick vi veta att en av våra elever brunnit inne.
Jag hade henne bara en gång i veckan i grammatik, men hon var en av de där personerna som är glad och pratar en massa och man minns dem... de är helt enkelt så LEVANDE.
Och så slutar de vara det.
Det var mycket jobbigare än vad jag hade trott att höra om det. Inte minst för att jag inom några veckor måste säga hejdå till Casper som varit levande sen jag var ungefär 11 år gammal. Han är numera blind och döv och stel i hela kroppen, så jag hade ju förberett mig mentalt på det ganska länge, men det är inte särdeles underhållande ändå.
Jag är visst i den där åldern nu, där folk dör.
Kan ni sluta med det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Döv är han faktiskt inte. Idag stod han och lyssnade på en mullvads framfart i gräsmattan på Trollabadet, och vi guidar honom med hjälp av rösten, så att han kan hitta oss. Men han har svårt att hålla sig länge, så jag är uppe en eller två gånger varje natt och släpper ut honom. Det är rätt så tröttsamt.
Tråkigt att höra om din elev! Jag förstår hur du känner det.
Kram från mamma!
Skicka en kommentar