Fotobevis

God morgon!

Jag har en hel del bevis till allmänheten idag.
Första beviset - notera klockslaget. När jag skriver detta (ordet "detta" alltså) är klockan 08.49. Det ni! Jag går faktiskt upp runt sju varje morgon på vardagarna.
Jag skulle vilja säga att det är för att jag glad och pigg inte kan sova mer utan måste vara uppe och ta del av dagen... men det är faktiskt Simons fel. Jag går upp för att äta frukost med honom. Men ändå!

Bevis nummer två. Det finns skog i Stockholm! På fotot bredvid kan ni se detta fenomen. Det är taget i Kista, inte så långt från där vi bor. Och bevis nummer tre inryms i detta foto också, nämligen att jag fortfarande lever och har hälsan, OCH inte blundar på foto.

Något jag dock inte har fotobevis på är de vackra ringarna som Simon och jag köpte igår. Våra gamla förlovningsringar har blivit repiga eftersom de var av silver, så vi slog på stort och köpte ringar i guld och vitguld. Vi kan hämta dem på fredag, graverade och klara!
Det var en väldigt trevlig tjej i butiken som hjälpte mig, och världen är liten, hon är uppvuxen på samma ställe som Simon, i Tullinge. Så han misstänkte att han borde känna igen henne, eftersom de troligen gick på samma gymnasium, men han är förfärligt dålig på ansikten så han var inte säker.

Nu ska jag, hör och häpna, faktiskt försöka plugga lite.

Boxning

Idag har jag varit och boxats med Simon.

Jag undrar vad jag nånsin gjort honom för ont! Jag har sår på händerna och mina armar och ben är fullständigt ur funktion. Och då kunde man kanske tro att det beror på att jag är lite otränad och det var ganska svettigt att stå där och slå och sparka.
Men nej!
Mina sår och smärtor kommer från när JAG höll i mittsen (de där kuddarna den andre skall slå på) och Simon gick lös på mig! Jag måste vara en hemsk fästmö.

Killen som ledde oss (som mest sa "kom igen älskling, min mormor slår snabbare, och hon är död" och "yalla yalla" och liknande uppmuntringar till alla och envar) tyckte att "om han slår för hårt så får han igen sen". Mm, stor tröst då.

Fast jag vågar mig nog tillbaka, det var rätt roligt ändå. Fast jag ska linda in alla armar och fingrar (och klippa naglarna! Boxas inte i långa naglar, barn! Minst lika farligt som att springa med saxar.) och så ska jag hoppa en halvmeter bakåt varje gång Simon slår. Då kanske jag håller ett tag till.

Uppdatering

Det visade sig att jag nästintill plagierat min egen svåger med mitt förra namn på bloggen. Så nu hittade jag på nåt som ingen vettig människa nånsin skulle kalla sin blogg, för att vara på säkra sidan.

Faktum är att jag bara känner till en enda Allan. Förutom Allan i Dalen. Och ingen av dem älskar mig nog något sådär vansinnigt. Fast man vet ju aldrig.

Men det gör inget, för det var lite vitsigt, och lite galet, och lite sött. Och alla tre av dessa beskrivningar tycker jag passar rätt bra in på mig.

Första inlägget om Yamma

Jahaja, så ska man börja blogga också.
Jag känner att jag är lite sen med allt sånt här.
Jag började aldrig med Lunarstorm eller Skunk, som var så himla poppis när jag gick i gymnasiet. Vad hände förresten med Skunk? Och använder folk Lunarstorm? Jag är hopplöst ouppdaterad.

Efter ett tag gav jag upp och skaffade Helgonkonto istället. Som nån kul video jag såg på nätet beskrev det: Likadant som Lunarstorm, fast med grå bakgrund.
För oss lite alternativare människor, sa de. Ja, det höll väl några veckor innan lunarstormarna stormade in. Det blev ett himla liv på gotharna och punkarna och rockersarna som tyckte att det var förfärligt att man släppte in vilket pack som helst. Och vi skall inte tala om hur ledsna emosarna blev.

Varför är jag så alternativ då?
Jag lyssnar visserligen fortfarande på hårdrock (och synth och punk numera), men folk tycker ändå att jag är ganska normal. Det är för att de inte vet om mina innersta drifter.
Förstår ni hur jobbigt det är att tråna efter det som alla andra tycker är fulast och äckligast i alla filmer? Där Jemima (min syster) suckar fascinerat då Legolas slänger med håret blir jag alldeles till mig i trasorna då Uruk-Haierna stormar fram ur skogen och Lurtz sätter pil efter pil i bröstet på den där fula Faramir.
Eller hur det känns att sitta framför World of Warcraft och istället för att skapa sig en söt och finlemmad liten alvflicka så gör man ett stort, långhårigt troll enbart för att kunna sitta och titta på honom när man inte spelar sina andra karaktärer.
Eller hur man sitter på lektionen och skall lyssna på föreläsning, men istället tänker på hur det skulle kännas att bli omhållen av ett skogstroll, och så ritar man ett över hela blocket istället för att anteckna.
Så, nu vet ni hur onormal jag är. Jag passar jättebra på helgon.

Jag tänkte inte alls prata om det här. Jag ville egentligen bara konstatera att jag är lite efter med allt, och allt som oftast så ondgör jag mig över fenomenet ett år eller två innan jag själv skaffar det.

Hur som helst. Den här bloggen är väl kanske lite för familj och vänner som kanske tycker om mig litegrann och vill veta hur jag mår. Jag är ganska ointressant att prata i telefon med, för jag har börjat tycka att det är oändligt tråkigt, så jag säger mest "mm" på saker. Det är synd om mamma som fortfarande försöker få vettiga livstecken ur mig.

Jag mår lite sådär halvdant faktiskt.
Jag var stressad hela förra året utan någon egentlig anledning, orolig och mådde dåligt över allt möjligt, framtiden, dåtiden, nutiden... och de flesta andra tider också, skulle jag tro.
Jag stannade hemma över sommaren, vilket hjälpte litegrann, och jag är lite lugnare nu. Det är fortfarande väldigt besvärligt att ta sig iväg på föreläsning, men det beror nog mest på att det är så förtvivlat tråkigt. Och för att jag fortfarande är rädd att missa min tyskatenta för femte och sista gången i december, vilket skulle resultera i ofullständigt betyg. Jag tror i och för sig att jag skulle kunna bli gymnasielärare ändp, men snyggt är det inte. Och saken blir ju inte bättre av alla människor som säger att "jooo, det klarar du, bara plugga ordentligt." Jo, plugga är ju min starka sida, som bekant.

Hastigt och lustigt skall jag snart bli fru Molander också. Jag var iväg och provade brudklänningar i måndags med Katja. Det var ju lite lagom surrealistiskt. Jag trodde jag skulle börja hyperventilera när jag tog på mig den första klänningen, plötsligt blev det så otroligt verkligt, herregud, gifta sig! Jag! Jag som kastat karlar på hög bakom mig sen jag var 13! Jag måste vara den minst lämpade att gifta sig som existerar. Stackars Simon.
Fast sen kom jag på hur kär jag är i honom. Hur jag flera gånger om dagen bara kan få den där känslan av att allt är rätt. Allt stämmer. Nu är allt bara en resa mot min 87:årsdag då jag säger ett glatt farväl till alla och dör på stubben utan pardon, och tar reda på om mina syskon och föräldrar faktiskt hade rätt.
Då känns det bättre. Och jag hittade den typ av brudklänning som jag vill ha. Den blir nog dyr.

Tjaa. Det var väl ganska lagom för ett första blogginlägg, eller? Ska man ha med nåt mer? Jag får kanske komma på nåt sen.

Jo förresten. "Mitt liv som yngst" - den heter så för att jag känner att jag alltid är yngst i alla sammanhang. Jag är alltid yngst i klassen på uni, de flesta av mina vänner är äldre (utom Katja! Jag klamrar mig fast vid henne!), yngst av syskonen... det är faktiskt mest positivt. Det betyder att jag har en massa tid att göra saker på som andra redan gjort. Och så kan jag göra dem bättre. Haha.